Mitt första rediga inlägg nu då..

Jag ska åka till Herrfallet idag, Herrfallet är en camping som ligger någon km utanför Arboga, dit vi brukar åka på sommaren och bara slappa.

Det enda som verkligen stör mig idag är att vi har visning på huset senare i kväll.. Visst nu tänker du väl, ah men vadå? det är bara ett hus eller? men så är det inte! Jag har bott här hela mitt liv, eller aa sen jag var 1 år! Alla minnen är här i från.

Min mamma dog för 2 år sedan och det är nog därför jag vill bo kvar i det här gammla huset, ALLA minnen, ALL kärlek och värme hon spred sitter kvar i väggarna. Jag kommer inte må bra utav att flytta här i från och lämna det förflutna även fast jag har hört att man ska sluta leva i det förflutna och sikta mot framtiden, jag gör det! (på sätt och vis) Varför är inte livet mer rättvist?

Visst, jag vet att mamma älltid finns med mig i mitt hjärta men HUSET det är ett helt annat kapitel, jag vet att jag snart är så pass gammal att jag kan flytta hem i från men jag vill göra det då, själv inte med hela familjen liksom.. Man flyttar till ett ställa och bllir hemma stadd och sen är det dags igen? Jag tycker att det är fel! att göra så mot ett "barn". Synd att barn inte har något att säga till om i sånna här lägen.

Men i alla fall, vi får väl se vad som händer sen när mäklaren ringer. (känner på mig att det är dags nu liksom)

Jag önskar att jag kunde dra tillbaka tiden, till när jag var liten, mamma levde och allt var perfekt! Synd att det bara är en önskan och inte verkligheten...

He en bra dag!  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller inte.. Va fan är problemet, varför är det just mig dåliga saker drar sig till hela tiden!? Jag orkar inte med det här längre, vad ska jag behöva göra eller gå igenom för att bli av med min fåliga tur? Folk tror att jag är någon slags vägg s...

Hjärtat bultar stenhårt i bröstet. Mina händer skakar så jag knappt kan skriva. Tankarna är spridda i huvudet så jag är alldeless snurrig. Jag mår skit, piss och otroligt dåligt men jag kan inte berätta varför! Helvete! Jag kommer aldrig någonsin...

Jag blir så galen! Jag vandrar runt på denna jord och vet varken in eller ut. Skolan är en enda stor press just nu och det är svårt att finna lyckan i denna dystra stund. Jag är ingen deppig människa utåt, jag har bara lite svårt at konsentrera mig...

Jag är så himla tveksam över mina beslut.. Gör jag rätt som tänker på alla andra runt om kring i stället för att tänka på mig själv? Jag vet absolut inte hur jag vill ha det och det är skitsvårt att stå för en åsikt man är osäker på när man inte ha...

Det här med att blogga på riktigt, finns det? Min blogg handar om tankar och känslor jag har för stunden och därför kanske jag inte bloggar varje dag eftersom att jag inte har speciella tankar och känslor varje dag och då blir det ju en vanlig blogg ...